Om Oss och Kontakt

Om oss

Marianne

Min hundresa har varit lång och jag hoppas den kommer fortsätta minst lika länge. När jag var fyra år köpte mina föräldrar border collien Sambo. När vi bosatte oss i Småland klev schäfern Kaiko in i familjen. Men när jag var tolv år djupnade mitt hundintreese, när Tervuerenhanen Artic äntrade scenen. Han var en väldigt snygg hane i dåtidens ögon, men egentligen för grov och med för kort huvud. Men hans mentalitet var fantastisk och med honom föddes mitt intresse för lydnad. Ett år senare flyttade Groendaeltiken Cindy in och om Artic var vacker, så var hon precis tvärtom. Inte alls rastypisk, kutryggig och med för lång svans, som även var krokig. Och med ett hemskt temprament.
När jag var sjutton år köpte jag min första hund. Han hette Mowitz Classical Csardas, men kallades "Chip", och han var av rasen Bearded Collie. Han hade den lite ovanliga färgkombinationen svart och vit. När jag var nitton år föddes min ex-mans och min första dotter, Sandra, och året efter köpte jag min första egna Belgiska vallhund, Tervuerentiken LP1 Mahagonny´s High and Mighty "Hollie". Det var med henne som mitt tränings- och tävlingsintresset startade. Vi tränade lydnad, spår och agility och startade i apellklass spår och blev uppflyttade till lydnadsklass 3. Hon ställdes ut med CK. Hon blev kennel Vercino´s stamtik och fick två kullar med rastypiska valpar med ljuvliga temperament och stor arbetsvilja.
Första Bichon Havanaisen gjorde sitt intåg i familjen våren 2004, sobeltiken Kebics Ingeborg. Nästan ett år senare utökades familjen med Kebics Linnea "Enya", som blev äldsta dottern Sandras hund. Även tredje dottern ville bli med Havanais och när Enya fick sin första kull, fick hennes ena dotter Ethel stanna kvar i familjen.
Under dessa åren var mitt eget hundintreese mest att motionera mig själv och hundarna, sköta pälsarna på havanaiserna och stå "ring-side" när döttrarna tränade agility (men var faktiskt  ungdomsinstruktör på klubben då), lydnad och rallylydnad. De var med i några agiliytuppvisnigar och tävlade i KM, samt ställde ut sina tikar med varierande resultat. När Enya fick sin andra kull, ville jag skaffa egen hund och Hillevi blev min bebis. När hon var ungefär ett halvår upptäcktes tyvärr att hennes högra höftkula förtvinat och den blev tvungen att operaras bort. Och i och med det försvann mina planer för träning och tävling.
Hösten 2010 skiljde jag mig och i några år handlade allt om mina fem barn (fyra flickor och en pojke), mina sjukdommar Fibromyalgi, IBS, Celiaki och kronisk spänningshuvudvärk och hundarna, samt katten Esther. Men våren 2015 samlade jag och mina vuxna döttrar ihop lite extra pengar och äntligen fick jag en egen hund: House of Softy Xanté. Och det var så som Irish Soft Coated Wheaten Terrier kom in i familjen. Tyvärr satte fibron stopp för hundträning, men Xanté blev min trogna promenadkompis. När vi flyttade till Kosta flyttade Ingeborg och Ethel till deras mattar, tillika två av mina döttrar, medan Enya och Hillevi stannade kvar. Ett år senare kom kattungen Luna till oss. Hennes uppfödare är faktiskt en gammal valpköpare (Tervuren) till mig. I huset bodde nu jag, Sandra, Siri (yngsta dottern), tre hundar och en katt.
Våren 2018 träffade jag min livs kärlek och månadsskiftet augusti/september flyttade Michael från Arboga hem till oss. Februari 2019 förlovade vi oss, men vårt kärleksbarn Felicita hade då redan flyttat in. Då hade vi insett att vårt älskade hus i Kosta började bli för litet. Av praktiska skäl, så valde vi till slut att bosätta oss i Klavrestöm. Sandra bor i en sutterängslägenhet och vi i en liten radhuslägenhet. Därmed har jag möjlighet att vara dagmamma åt Sandras två hundar.
 
Men varför blev det då en siames? Jag har sedan jag var tonåring varit fullkomligt hänförd av siameser och deras kusinraser. Deras vackra, slanka kroppar med safirblåa eller smaragdgröna ögon och deras hundlika beteende med ett stort behov av mäsklig kontakt. Och i maj -22 flyttade min älskade Grace hem till oss och hon fick resten av familjen att falla lika hårt för henne, som jag anade att de skulle göra och det dröjde  inte länge förrän Elektra flyttade hem till oss. Men längtan efter en långhårig variant växte sig allt starkare och så blev vid med Einar. Eftersom Michael och jag föll pladaskt också

Marianne med Cuda och Topaz, maj-21


Michael och Felicita, okt-20


Jag och Michael Thomsen, min stora kärlek och älskade sambo, juli-20

Sandra

Jag är lite 30 år fyllda, utbildad undersköterska med fyra års erfarenhet under bältet och arbetar som behörig lärare på vård- och omsorgsutbildningen på Uppvidinge Lärcenter.
I nuläget är jag Uppvidinge kommuns enda HLR-instruktör och lär ut kurserna Barn-HLR och Vuxen-HLR till elever och anställda på verksamheter och företag samt föreningar i Uppvidinge kommun.
Jag har precis debuterat som författare och gett ut min första bok; Legenden om Midvinterns Land. Boken går att köpa online.
Inom en snar framtid kommer jag att köpa in mig och således bli delägare i både kenneln och katteriet.
Jag är stolt ägare till katterna Atlas och Nova, till kaninen Figge och Vercino´s Doris samt min lille blandrashund Bosse.
Mitt första husdjur var ett virvelmarsvin som jag hade döpt till Charlie. Den lilla brunvita filuren var startskottet till ett liv helt vigt åt djur. Efter Charlies bortgång gjorde marvinsen Meeko och Pumpa éntre i mitt liv, men år 2005 alltså det året jag fyllde tretton år fick jag min första hund.
Familjen hade redan en Bichon Havanis, Kebic's Ingeborg, och jag hade fallit pladask för den här härliga rasen och ville således ha en egen. Men till skillnad från när mina systrar några år senare skulle få deras första hundar fick jag minsann testas innan jag fick titulera mig som hundägare. VHS-bandet "Välkommen valp" spelades om och om igen. Jag pluggade på om allting jag bara kunde komma åt om rasen Bichon Havanis för att jag slutligen skulle skriva ett prov. Provet var någonting som morsan hade kokat ihop på egen hand för att se om jag redan som tolv åring var redo för att ta hand om en egen hund. Summan av kardedumma? I Aced it och Kebic's Linnea aka Enya trippade raka vägen in i mitt hjärta. 
Enya hade sedan första dagen haft en vilja som inte alls stämde överens med den informationen jag fått till mig om en Havanis. Hon var helt klart den klokaste individ som någonsin tassat omkring på den här jorden, men också den individ med starkaste åsikter. Enya och jag tävlade både i utställning och Agility, med varierande resultat. När hon löpte var hon mer intresserade av de manliga tvåbenta i publiken än mig så jag insåg snabbt att ta resultatet som det kommer. Vi fick fjorton toppen år ihop. Året hon fick somna in hade hon funnits i mer än halva mitt liv och länge efter kunde jag se henne i ögonvrån som en liten vakande skugga. Jag kan ärligt säga att hon fortfarande gör sig sedd emellanåt i våran Gothika och hennes dotter Doris.

När jag var fem år började jag på någonting som kallades för "Förskoleridning" i BPK, Braås ponnyklubb, vilket lade grunden till mitt oerhörda intresse av hästar. När jag gick på högstadie köptes Ojshozam in. Zammy var en maxad D-ponny och polsk import. 
Historien om Zammy tog tyvärr ett abrupt och tråkigt slut när jag gick i nioende klass. 1 ½ år fick vi bara tillsammans där han till mestadels var sjuk.

Förutom marsvin, hundar och häst har jag också varit stolt ägare till ett antal kaniner, getter, höns, ankor och en Grå Jako; Silas. 

Han var bara fyra år när jag köpte honom. Han kunde bara prata arabiska och sjunga på persiska samt några verser ur Koranen, men efter en tid ihop blev hans älsklingsord "Puss" dock var hans första fulla mening "Ska du gå på toa eller?" med världens bitchigaste ton. Det fick oss att ifrågasätta vad vi egentligen säger till varandra, för du kan nämligen inte ha några hemligheter med en Jako i huset. Antalet år tillsammans blev endast fyra innan jag var tvungen att sälja honom pågrund av tidsbrist. När jag köpte honom bodde jag och familjen i Rottne och jag arbetade i Växjö, men när omständigheter gjorde att vi tvingades leta efter annat boende och hamnade i Kosta, Lessebo kommun, flerdubblades min pendeltid. Silas och hans Jakokompis Klewa blev allt mer åtsidosatta, vilket en Grå Jako inte alls tycker om, så det var med ett tugnt hjärta jag fick sälja min pusspojke. Det var några år efter att Silas såldes som Enya också fick somna in. Efter att ha varit omgiven av "egna djur" sedan jag var i tre årsåldern stod jag helt utan. Det var också i den här vevan som jag fick min diagnos depression och ångest. De sex månader innan Atlas föddes kommer jag knappt ihåg. Om det beror på sorgen efter Enya eller depressionen vet jag inte. Säkerligen en blandning av de båda, men när jag såg Atlas utveckling från kattunge till ungkatt visste jag att han var min.

Atlas blev det andra startskottet och är nu min Snuttepojke. Han är bara ett av mina nu fyra knäppa fyrbenta galningar. Atlas, (Super)Nova, Juno och Figge håller mig på tårna och jag vill inte ändra på någonting ❤️ eller jo.... jag hade gärna velat bo på landet igen och ha höns och ankor, men i nuläget är jag mer än nöjd över livet.

Mitt författarskap
"Det är inte officiellt än, men hon har börjat på den andra boken, kan jag bekräfta från säkra källor. Hon har även en annan bok på gång" sagt av morsan.
Jag säger bara: "Ingen kommentar."
Om Legenden om Midvinterns Land
Författaren Sandra Rudbeck, debuterar med en bok som tar med läsaren tillbaka till tiden före fullständig kontroll; Småländsk landsbygd, Svensk folktro, sägner och legender. Vi möter tomtar och troll; rädsla, kamp och lycka. Vi möter mycket av det mänskliga; livet på landsbygden, där verkligheten fanns genom erfarenheter, sägner, berättelser, minnen, upplevelser, drömmar och längtan. Legenden om Midvinterns land, beskriver folktro, längtan efter kärlek och strävan efter det sanna, som går att lita på.
Recetion från Bokakademin och skriven av Vitsippan - 12 okt 2022
Av fem stjärnor får min bok fyra ⭐️⭐️⭐️⭐️
Beskrivningen: Fantasy för ungdom
"Har du en ungdom i bokslukaråldern är detta ett tips. Äventyr, ont och gott kämpar om att segra. Lite kärlek och vildmark gör att boken blir spännande."
Om det är någonting ni undrar över tveka inte att kontakta oss via mail, post eller SMS
[email protected]
Marianne Rudbeck
Torsvägen 
36445 Klavreström
073-545 10 18
Jag svarar inte på okända nummer så tala gärna in ett meddelande eller skicka ett sms så ringer jag upp.
Vi finns även på facebook som privatpersoner med också som uppfödare.
Sök upp oss, gilla och gå med i: Vercino's Ark,
men framförallt checka in de galna bilderna som vi alltid lägger ut, både på djuren och oss själva.
##https://www.facebook.com/vercinosark/##


 

Senaste nytt:

Vi väntar kattungar!

                                                               We´re expecting kittens!